Jag stod i fönstret på min arbetsplats och tittade ut över en av Skellefteås centralare delar. I närmare en halvtimma under lunchruschen stod jag där och betraktade och räknade. Anledningen till fältstudien är att jag under en tid funderat en hel del kring homogeniteten i den här staden. Den hängivna observationen från fönstret har gett mig vatten på min kvarn.
Normer kryper in under huden på oss utan att vi märker det. På senvintern var jag så otroligt sugen på att köpa en sån där glansig dunjacka med ränder likt Michelingubben. Det var nästan omöjligt att hitta en när jag väl tog mig iväg för att shoppa. Anledningen var att nästan varenda kvinna i Skellefteå redan fått samma impuls. Jackorna var totalt slut.
På helgerna är det knökfullt på vissa restauranger i stan medan ställen av samma karaktär och med samma utbud står halvtomma. Alla dyrkar samma idrott och jag tror inte jag överdriver när jag påstår att en majoritet av Skellefteborna också trängs i samma valstuga. Visst är det härligt med laganda och att trender sätter sig, men hur spännande blir det i långa loppet?
Begreppet mångfald tenderar att begränsas till debattforumet om invandrare, minoriteter och hbtq-personer. Mångfald för mig kan röra sig från högt till lågt på hela samhällsskalan. Varför ska den breda massan få vara just normativ? Det är väldigt irriterande när man försöker beskriva en person man träffat och det visar sig att var och varannan kvinna över 50 som man mött den senaste månaden har kortklippt frisyr med en busig slinga i luggen. Nu kanske det är mitt problem att jag stör mig på att vi ser för lika ut i den här staden, men det blir ett samhällsproblem när allt för många tycker samma saker.
Jag hoppas att jag inte är ett offer för den grå massan allt för ofta, men blir lite orolig när jag inser att även jag vill gå till den där restaurangen i helgen.
Micaela Molin
Mångfald för mig kan röra sig från högt till lågt på hela samhällsskalan.