Äntligen är det sommar. Ändå tycker jag inte det känns som när man var liten.
Jag minns somrarna som oändliga dagar där allt handlade om att vara ute och leka.
Vi sprang bara in för att snabbt äta mat, sedan ut igen. Jag minns hur jag slängde av mig skorna och vadade i vattenpölarna, sedan gjorde avtryck med blöta fötter på asfalten.
Jag brukade lägga mig högst upp i en grässlänt och sedan rulla nedför den.
Titta upp i himlen där molnen formade roliga djur. Brydde mig inte om grässtråna som fastnade i håret.
Vi var en hel gård med barn som alltid hängde ihop. Alltid fanns det någon att leka med. Det är så barndomen borde vara - och jag önskar att alla barn fick leva så, och sedan minnas sina somrar med glädje precis som jag gör.
Att gå på sommarlov ska kännas roligt och spännande, men ändå lite vemodigt. Jag tror att om det känns precis så, är det som det ska.
I skrivande stund piskar regnet mot fönsterrutan. Jag tittar ut och undrar vad som hände med att gå ut i regnet, vända upp ansiktet mot himlen och känna regndroppar träffa kinderna.
Kommer att tänka på Natasha Bedingfields låt Unwritten innehållande textraden: ”Feel the rain on your skin. No one else can feel it for you.”
Det finns något i den raden som berör mig. Jag saknar verkligen den tiden då jag kunde bada i en sjö utan att fundera över hur smutsigt vattnet var, eller sätta mig i gräset utan en tanke på om grönskan skulle förstöra mina byxor.
Jag saknar den tiden när naturen var min bästa vän. När mobiltelefonerna knappt existerade och alla såg samma program på tv.
När vi satt i en stuga, lyssnade på åskan och spelade sällskapsspel, och ingen visste vad wifi var.
Visst har mycket blivit bra med all teknologi också, men ibland önskar jag att vi kunde vara lite mer i nuet.
Inte se världen genom en kameralins eller betrakta på en skärm.
Johanna Vetander Wallmark