En sak har vi alla människor gemensamt och det är att vi faller ner i det där stora mörka hålet någon gång i livet. Där råder mörker, tvivel och alla negativa känslor. Där finns inte plats för ljus, utan ljuset går endast att finna om man lyckas ta sig upp ur det oändliga hålet. Man klättrar desperat, men tar sig ingen vart och det dröjer inte länge innan man ger upp. Efter ett tag glömmer man bort hur vackert ljuset var och hur det brukade värma. Efter ett tag känns det bara som en fantasi; en omöjlighet.
Livlöshet och likgiltighet är konsekvenserna av ett hjärta som varken orkar hålla sig samman eller gå itu. Tårarna slutar falla nerför kinderna när man inser att tårar inte kommer ta en ut ur hålet. Inget kommer göra det. Kanske det finns någon som håller i den där oändliga stegen, men vägrar kasta ner den. Vägrar hjälpa en upp. I sådana stunder inser man den tragiska sanningen; att vi alla kommer till världen ensamma och lämnar den lika ensamma. Ja, det trodde till och med jag tills det kastades ner en väldigt konstgjord och speciell stege av mina vänner och familj. De kunde inte ta bort orsaken till varför jag föll ner från första början, men som tusen pelare höll de uppe en fallfärdig byggnad.
Nu har jag funnit tryggheten som kommer med en familj, värmen som kommer med lojala vänner och överraskningar som kommer med plötsliga telefonsamtal. Nu kan jag stolt säga att jag aldrig varit varken starkare eller lyckligare i mitt liv. Drömmar kan bli till verklighet och mirakel kan ske. Det är svårt att se det när man väl sitter i det där hålet, men man tar sig verkligen upp och när man väl gjort det så står man många hundra trappsteg högre än vad man gjorde innan det där hålet kom in i bilden. Jag vill tacka alla som hjälpte mig klättra upp. Ljuset värmer igen.
Jasmine Said
Efter ett tag glömmer man bort hur vackert ljuset var.