”It's like nothing is for real now. Moments pass like on a screen now.”
Det är inte bara artisten Henrik Berggren som känner så. Som att man sitter bredvid och kollar på när livet passerar utanför samtidigt som man själv lever i en bubbla frikopplad från övriga världen.
Det händer en massa saker, som knappt känns verkliga. Det var när vårt första barn anlände som jag började leva i en bubbla. Det var då hela ketchupen kom. Sedan har det aldrig slutat att rinna. Från ett balanserat liv till ett liv med alldeles för mycket att tänka på.
Min mamma fick en dödsdom. Jag väntade i två år på att hon skulle dö. Jag fick ett barn till. Hon dog. Jag rensade ut ett dödsbo. Jag genomförde en försäljning av ett hus. Jag köpte ett hus. Jag jobbade som chef. Min farmor dog. Jag fick ett dödshot mot mig av en kvinnomisshandlande galning. Jag fick ett barn till. Min fru drabbades av en sjukdom. Jag startade eget företag. Mitt yngsta barn fick epilepsi. Och så vidare.
Men nu ska vi inte tjata om det. Det är bara livet som rusat, på både gott och ont. Märk väl att jag inte klagar - det är den som klarar av att resa sig som vinner. Det är bara isoleringen och bubblan som uppstått i sviterna av detta som jag nu tänker på. Jag har inte varit social på åtta år. Vem hinner med att vara med vänner och göra roliga saker när ketchupen bara rinner på så där?
Men nu är det dags att stoppa flödet. Eller jag har redan dragit åt läckaget rejält. Till exempel hade jag tid att vara på Cypern en vecka. Då passade jag även på att sätta upp några nya mål:
1. Jag vill vara mer social igen. Vänner, ketchupen börjar ta slut. Nu kan vi umgås mer!
2. Jag vill leva mer i nuet.Det vill väl alla? Men jag kan definitivt njuta mer av livet igen, om man kallar det att leva i nuet.
3. Jag vill fortsätta att bygga världens bästa företag.Jag är redan på väg. Nyss gjorde vi jordens roligaste affär med landets roligaste kund. Och mer skall komma.
Från ett balanserat liv till ett liv med alldeles för mycket att tänka på.