Det är disk på diskbänken och i hallen ligger resterna av en fotbollshelg och en kalenderkrävande vecka. Citronträdets nya skott sträcker sig girigt mot kvällsljuset som strömmar in genom de vintersmutsiga glasrutorna och söndagen går mot sitt slut innan vi ens har hunnit reflektera över att helgen har börjat.
Vi står i köket och packar upp drickyoghurtar och bananer samtidigt som vi sköljer ur termosen och pratar om det som händer och sker här och där. Mitt huvud och min kropp har berättat för mig att det varit lite mycket den senaste tiden. Det har snurrat lite väl fort och mitt i centrifugen har vi stått och hållit i oss i varandra så gott det går.
Så även den här kvällen i köket och medan jag lutar mig mot hans axel passar jag på att pysa ut lite av det som är skakat och omrört inom mig. Jag gör som jag brukar uppmana alla små människor runt omkring mig, jag släpper långsamt på trycket i min mentala Coca-Colaburk.
En gång för längesedan var jag på en föreläsning. Vi satt i buntade stolar och mannen vid podiet pratade om en Coca-Colaburk. Han menade att en omskakad burk med läsk måste öppnas med försiktighet. Långsamt måste man låta allt det omskakade få pysa ut, i etapper måste det få lugna ner sig inne i burken. Om man öppnar burken hastigt och utan att vänta ut det som är upprört kommer det att svämma ut och över och gå förlorat. Vilket är dumt och onödigt på många sätt.
Han avslutade berättelsen om läskburken med att säga att precis så funkar även vi människor. Vi blir också omskakade, för sådant är livet. Då måste vi tänka på att då och då långsamt pysa ut det skakade och omrörda, annars svämmar vi så småningom över. Därför struntar jag i disken den här söndagskvällen och istället lutar jag mitt omskakade huvud mot hans axel och låter allt långsamt och i etapper pysa ut.
Sofie Hedman
Vi blir också omskakade ibland, för sådant är livet.