Foto: Anders Holmström / TT / Kod: 1008
”Jag kan flyga, jag är inte rädd!” Alla har väl sett den klassiska scenen i filmen ”Sällskapsresan” där Stig-Helmer besöker en psykolog för att komma över sin flygrädsla. Inom min profession, försäljning, ingår väldigt mycket resande och ofta med flyg.
Och precis som Stig-Helmer så är jag flygrädd, en rädsla som gått från sömnlösa nätter innan resdag, till att numera stanna vid ett starkt obehag när planet tar fart från startbanan. Oräkneliga är de gånger som personer i min närhet sagt att flyga, ja det är minsann det säkraste sättet att resa.
Jag brukar replikera med ett annat filmcitat, Steve Buscemis i filmen ”Armageddon”: ”Den här farkosten består av 270 000 rörliga delar, alla inköpta till lägsta möjliga pris.”
Det märkliga är att jag också konstant matar min egen flygrädsla, jag sitter nämligen klistrad vid tv-rutan när helst filmer och dokumentärer om stora flygkatastrofer visas. Men min rädsla stannar inte där, jag är också väldigt åkrädd i bil. Hur ofta får man inte höra inför en lång bilresa, med till exempel sin partner, ”Tänk vilken tur att ni är två som kör”.
Nej, tänk vilken tur att min sambo blir gräsligt trött i bilen. Då kan jag snällt och förstående säga ”sov du en stund”. Men det har inte ett dugg med snällhet att göra. Nu är min sambo ingen dålig bilförare, tvärtom. Men mina passagerare får göra precis vad de vill, så länge jag får sitta i förarsätet. Men jag skulle inte vilja vara passagerare med mig själv bakom ratten. För trots min egen rädsla så händer något märkligt så fort tändningsnyckeln vrids om. Då växer små horn ut i pannan, högerfoten blir minst ett kilo för tung och tummen når lätt fram till tutan. Den lugna och timida versionen av mig själv blir en hetsig och ganska otrevlig typ. Och med den självinsikten så är det väl en himla tur att jag inte blev pilot …
Mikael Karlsson
Tänk vilken tur att min sambo blir gräsligt trött i bilen.