Trogna läsare kan ha uppfattat en begynnande 40 -årskris.
Annika Norlin har beskrivit åldrandet med texten ”Inte som en slägga utan som en svagt lutande uppförsbacke kommer det att hända, det ska hända dig med. Inte framför dina ögon utan utan att du knappt ser det kommer det att hända, det ska hända dig med.”
Det är som vanligt en genial beskrivning av något som inte går att sätta fingret på. Alla dagar som går och plötsligt är man mitt i den där backen.
Allt börjar gå tyngre. Man får ont på ställen man inte visste att man hade och huden börjar hänga. Texten är för liten och armarna är för korta.
Barnen är längre än man själv och 1998 är 20 år bort. Svagt lutande uppförsbacke. Vad hände liksom?
Andra gånger är det dock den där släggan som kommer farande. Till exempel när man går in på Trästock (efter att först ha varit hemma och vilat lite - varför måste de ha artister som spelar mitt i natten?) och möter ett gäng ”barn” som fnittrande hävdar att de drar upp medelåldern.
Barnen är längre än mig själv och 1998 är 20 år bort. Vad hände?
Istället för att cykla hem på fyllan kör man bil och messar med grannen för att fråga om något barn behöver skjuts hem.
Släggan smäller till när man kliver in på ett möte på jobbet och tar i hand med en lärare, tittar hen i ögonen och inser att vi har setts tidigare. När jag var lärare och hen var elev.
Släggan däckar mig och jag måste börja räkna för att se om det ens är möjligt. Det är det förstås.
Å andra sidan är jag förhoppningsvis bara mitt i livet.
Om livets lotteri är snällt kan jag gå på gym som morfar det år jag fyller 90 och kanske är det inte så dumt med en kris ändå?
Tydligen kan man komma undan med det mesta, till exempel att köpa en grävmaskin om man hävdar att det är en kris. Och som Winnerbäck sjunger:
”Man får välja själv och ta saker som de är. Är det jobbigt att tiden går å man blir äldre, eller kul att vara med?”
Lotta Johansson