I lördags färgades hela London i rött och vitt, samtidigt som regnbågsflaggor svajade överallt under den pågående Pridefetivalen.
Men på visst ställe, som i en fin och rymlig restaurang i Paddington, kunde man se förväntansfulla människor i blått och gult.
Tv-skärmar och projektorer längs väggarna och en kö till ansiktsmålningar så långt ögat kunde nå. 500 svenskar hade samlats på just denna plats för att stötta landslaget , dessutom på rivalens territorium.
Stämningen var minst sagt livad och fylld av hopp. Efter att spänt ha bevittnat Sverige släppa in två mål så hade sammanhållningen fortfarande inte förändrats.
Vi sjöng, vi skrek och klappade.
Det var efter matchen människor började gruva sig lite för hur vi skulle bemötas på Londons gator.
Jag började tänka på hur britterna uppför sig mot de colombianska fansen efter de slagit dem och befarade en liknande behandling när vi steg ut på gatan.
Britterna vet hur det är att vara en underdog efter alla år av besvikelser.
Ett stort gäng britter kom tågandes förbi med sina flaggor. Till min förvåning så började de alla applådera oss istället för att kasta salt i såren eller skrika glåpord efter oss.
En ödmjukhet jag inte hade sett tidigare från deras sida. Men britterna vet hur det är att vara en underdog efter alla år av besvikelser.
Sverige kom längre än vad någon vågat hoppas på samt lyckats slå ut några av de bästa lagen i VM:et. Detta hade förtjänat britternas respekt och ödmjukhet.
Efter en lång kväll av firande tillsamman med dem så kunde jag inte låta bli att hålla tummarna för landet där jag bor.
”Det är länge sedan vi trodde på vårt lag”, sa en kille till mig.
”Om vi någonsin kommer vinna VM igen, så är det nu.”
England har minst sagt en svår uppgift i att slå Kroatien och när detta publiceras så kommer den matchen redan att ha avgjorts.
Men just nu, väljer jag att heja på en underdog.
Jasmine Said