Ensam är stark. Jag brukade tro att den meningen var en lögn. Jag har alltid varit av det introverta slaget när det gäller mina innersta känslor, men när jag gör platt fall har jag alltid behövt mina närmastes stöd. Det är enkelt att tro att man inte skulle klara sig utan någons stöttande ord, utan någons axel eller utan någons sätt att lägga bandage över såren.
Men det var inte förrän nyligen jag insåg att vi måste lära oss att plåstra om oss själva också. Våra nära och kära kan hjälpa oss upp från ett platt fall, men de kan inte föra de där tunga stegen åt oss som lyder efteråt.
De kan lindra den värsta smärtan. Men det finns alltid en gnagande smärta också. Den gnagande smärtan som man vaknar upp med, känner av när man finner sig sysslolös och fäller ett par ynka tårar över innan man efter en lång tid lyckas sova.
Man kan ha ett orubbligt stöd bakom sig som är beredd på att ta sig an alla utmaningar, men jag tror alla kommer till en punkt där vi inser att det är dags att ta tag i saker själva. Istället för att förlita sig på andra människor så måste vi börja lita på oss själva, älska oss själva och lära känna den sanna styrkan inom oss.
Jag tog mitt pick och pack här om dagen, lämnade det bästa stödet jag någonsin haft och gjorde entré i mitt tomma hus medan familjen befann sig i ett annat land. Där tog jag itu med mina inre demoner genom att skriva åtta låtar, ta ett par timmars ångfulla duschar, skratta åt mina favoritserier, gråta åt mina favoritböcker samt göra målmedvetna val angående mitt liv.
Jag är inte rädd för att vara ensam längre, för ensam kan faktiskt vara stark. Sen jag började acceptera det har jag tagit mig närmare mina innersta drömmar än vad jag någonsin trodde var möjligt. För jag har insett att styrkan inte kommer från någon annan, utan inifrån.
Jasmine Said
Jag har insett att styrkan inte kommer från någon annan, utan inifrån.