För någon vecka sedan så kraschades spargrisen och han blev medveten om vilken enorm förmögenhet han sitter på. Det har burits på kronor, det har gömts kronor och det har räknats kronor. Dessvärre finns det en lillasyster som gärna tar av storebrorkronorna och stoppar dem i munnen, vilket har medfört att vi vuxna med bestämdhet tagit hand om dessa lösa pengar.
” Jagvill ha mina pengar,” vrålar pojken. ”Jag villha mina pengar”. ”Jag vill ha minapengar”. Betoningen skiftar, men betydelsen är densamme. Och alla som har hört ett barn med bestämd vilja deklarerat sin vilja vet att det är tortyr för alla inblandade. Rösten skär genom märg och ben. Ljudvolymen ökar och går upp i falsett och där slår det mig: det är så här jag ska bete mig på nästa löneförhandling!
Vem bryr sig egentligen om målkort, personlig utveckling och lönekriterier? På papperet kan nog ett väl förberett lönesamtal med artig ton och gemytlig stämning låta bra. Ni vet, så där när bägge parter går från samtalet med en fin känsla i magen och ett leende på läpparna, men i verkligenheten tror jag inte att någonting är så effektivt som ett argt barn med stark vilja och hög röst.
Gudarna ska veta att dottern fått möblera om i våra köksskåp, att äldste sonen fått vara en halvtimme extra hos kompisen, att de två yngsta sönerna fått se Frost för miljonte gången. För ibland faller föräldrarnas principer till föga och om barnen är nöjda, så är föräldrarna nöjda.
Så, chefen, nästa år kan du förbereda dig på ett annorlunda lönesamtal. Jag kommer att lägga mig på golvet, hålla fast mig i benen på dig och i falsett skrika: ”Jag vill hamina pengar,” och sedan kan du försöka förhandla med mig. Lycka till!
Linda Olsson