Den ene efterdenandre som skapade barnaårens soundtrack på radio har dragit in årorna för gott och det känns rent bedrövligt tomt i hjärteroten.
Det är ingen idé att strö klassiska HasseåTage-citat omkring sig, unga människor har inte en suck att fatta poängen.
Tack och lov att det ännu finns generationskamrater som begriper liknelsen med påsen; att den är som själva livet – tom och innehållslös om man inte fyller den med något, karameller till exempel.
Tiden har sprungitförbi en massa skön folkhemshumor från 1967 och åren däromkring.
Är det någon som halvt och halvt, (men bara halvt och halvt) minns nå´t kul som yttrades under den svartvita teveåldern så sätter sig hela bandet och googlar frenetiskt för att få fram hela texten.
Livet är inte längre som en spårvagn där kraften kommer uppifrån. Det är nämligen inte modernt och bra längre. Kraften kan lika gärna komma nerifrån har jag läst. Frågan är bara hur det ska tolkas rent filosofiskt.
Och filmerna sen,dem är det vissa som minns, om än lite suddigt: "Utan trosor i Tyrolen var den första porrfilm jag såg, men vad den handlade om, det kommer jag inte ihåg."
Genast är det en som sliter upp mobilen ur väskan och börjar knappa och se - där är ju handlingen, beskriven på ett kortfattat och lättbegripligt sätt också.
Det tar bara en minut att skumma igenom texten om man har de rätta läsglasögonen på sig. Den manlige huvudpersonen skulle för övrigt föreställa att vara italienare. Återfinns i rollistan under namnet Vittorio Parmesano.
Porren var liksommjukluddigare förr, åtminstone den vi råkade få syn på ibland. Det råa våldet var ännu dolt i ett dunkelt fjärran.
Det var mest prassel i stickiga höstackar och barn vars mammor försökte hindra dem att se vad som hände på vita duken genom att skymma sikten med hjälp av handväskan.
Jovisst var det barntillåtet, från nio elva år eller nåt sånt. Så var det faktiskt.
Gladporr med symboliskafalukorvar och tyskt öl är vorden historia, begravd på minnenas kyrkogård. Utantillkunnandet är också på kraftig dekis.
Men väck mig mitt i natten och kräv att jag ska sjunga Owe Thörnqvist-låten om den lömske slaktaren som röker cigarr och jag ska yla den från första till sista versen, inklusive Owes klassiska skrik-intro från stenkaketiden.
Kraften kan lika gärna komma nerifrån har jag läst. Frågan är bara hur det ska tolkas rent filosofiskt.