Tack vare att vi lever i en tid och i ett land där det faktiskt går att bestämma över sån´t så blev det ingenting alls.
"Vill du ha barn?"
"Nää. Vill du?"
"Inte vill jag tvinga någon att vara unge."
Så går det när man minns för bra. En lagom kraftig minnesförlust skulle ha gjort susen, men den dök aldrig upp.
Blev ett par ickeföräldrar och ganska snart försvann alla bekanta utom synhåll; till juniorverksamheter på hockeyrinkar, fotbollsplaner och simhallar.
Tjugo år senare dök de plötsligt upp igen. Nu var ungarna vuxna och utflugna. Nu skulle det egna vuxenlivet äntligen återupptäckas.
Det höll några år. Sedan kom första barnbarnet.
Vi är några stycken (jo, vi finns faktiskt på riktigt!) som inte har några barnbarn att prata om på fikarasterna. Udda typer som ruskar på sina grånade skallar, men bara på undanskymda ställen där ingen ser. Som gör allt vi kan för att hålla masken, men understundom krackelerar den ändå i kanterna: Finns det ingenting annat att prata om än barnbarn när man nått vår ålder?
Som barnslös har man ingenting att tillföra (och ha för guds skull inga synpunkter på skjutsningen). Det enda vi kan bidra med är att lyssna och se lagom imponerade/deltagande ut beroende på situation.
Utan barnbarn står man utanför det stora kollektivet. För somliga är det självvalt. Har bildat ett utanförsällskap av djävulens advokater som aldrig blir tillfrågade om någonting. Det är tur vi har varandra att tala klarspråk med utan att få en Babybjörn Bärsele Miracle Cotton Mix kastad i ansiktet: "Måste man älska sina barn och måste man dyrka sina barnbarn?" är en åsikt som bara kan uttalas i hemlighet.
Utåt råder total tystnad, alltid åtföljt av ett hult leende: Nämen grattis! Ett så super-fantastiskt-underbart-gulligt-tokbegåvat-Nobelpristagarämne har vi aldrig någonsin sett.