På Irland gömmer sig ett kallt paradis, som det kallas. Jag sitter på en hög klippa och ser ut över stranden och vågorna som surfare försöker bemästra. Samhället heter Bundoran. Vindarna blåser otroligt kallt men det vackra landskapet är värt att skaka tänder för.
Jag trotsar min höjdrädsla och fortsätter traska längs de höga klipporna med en kär vän. Han berättar om surfningstekniker och hur havet vi ser ut över fortsätter hela vägen till Amerika.
Vi beger oss till strandhuset vi och flera vänner stannar i över helgen. Jag sätter mig framför den öppna elden i vardagsrummet och tittar ut genom de stora vida fönstren. En solnedgång målar himlen orange och rosa. Sakta ser vi hur solen försvinner bakom en stor grön kulle.
Hela mitt liv har jag sett mig själv som en vild och spontan stadstjej men allt eftersom stressen lämnar min kropp i vackra Bundoran börjar jag fundera över ifall jag helt enkelt växt upp, och kanske det är ett ställe som detta jag bör flytta till en vacker dag.
När vi lämnar Irland för att återvända till London känner jag ångest över att lämna lugnet och naturen. Det var ju så himla skönt att för en gångs skull vakna upp till en vy med gröna ängar och höga berg istället för vyn jag får från mitt köksfönster i London utav bilar och tegelhus.
För första gången i mitt liv kan jag se en alternativ framtid där jag slutar upp i ett ställe där jag inte behöver somna till sirener.
Tills dess får jag fortsätta med mina små äventyr utanför London, inklusive hemgång till vackra Norrland då och då. Men en dag kanske jag lämnar ångmolnen bakom mig för att vakna upp i ett kallt paradis där tv:n förblir avstängd mesta delen av tiden, då det utanför fönstret ändå finns en utsikt som är vackrare att titta på.
Jasmine Said