Sen jag flyttade till Skellefteå har jag vid otaliga tillfällen fått höra att det är så svårt att komma in i lokalsamhället. Visst finns det ett och annat sammanhang där ditt födelsebevis är entrébiljetten, men så är det väl överallt? Lokalpatriotism är knappast något exklusivt för Skellefteå, och därmed inte heller något som borde bli ett hinder för oss främlingar.
En plats självkänsla är viktigt. Att ta till vara på lokala styrkor är det klokaste man gör, det ger ju möjligheter att skapa något nytt. Men att förväxla lokal självkänsla med trångsynt navelskåderi är nog att göra sig en björntjänst. Jag förstår det inte, hur kan att vara född här innebära att man är mer självskriven framgång än någon annan som väljer att göra stan till sitt hem? Om fallet mot förmodan skulle vara så, så är jag omedvetet mycket misslyckad i min tillvaro. Ibland är det väl tur att man är lite trög?
En gång påstod en person att hen sympatiserade med min tuffa situation. Hen sa: Jag föddes i Kåge, och då var man ju vi och dem med skellefteåborna. I mitt inre fnös jag så högt att mitt ego föll av stolen. Snälla nån, ingen som kommer utifrån gör någon som helst skillnad på en Kågebo eller en Skellefteåbo. Och om det nu skulle finnas någon skillnad så är det hög tid att lämna det tankesättet. Jag vågar konstatera att det finns en annan kommun några mil söderut som till skillnad från Skellefteå totalt saknar lokalkänsla, men som däremot växer i kanonfart. Vad det beror på låter jag vara osagt, men det är säkert bara för att det finns fler arbetstillfällen där... eller? Är inte att bli härmad den högsta formen av smicker? Som när kompisen går och köper samma tröja som man själv har. Knyt då handen i fickan i några sekunder och var därefter smickrad över din förträffligt goda smak.
Jag väljer att se mig själv som tvättäkta skellefteanska. Den som ser detta som ett problem får så artigt be min mor att skriva om historien om den dagen då jag kom till världen.
Micaela Löwenhöök
Lokalpatriotism är knappast något exklusivt för Skellefteå.