Katten Zappa, vår andra katt, är en kommunikativ katt. Inte så att han gärna sitter i knät och vill bli gosad med hela tiden, eller springer runt och jamar, men ibland när han är väldigt kissnödig kommer ett rejält ”Mjau!” eller ett tacksamt ”mjrooopp” om han släpps in efter en natt utomhus. I övrigt håller han förtjänstfullt tyst.
Men, så vill han något. Då sätter han sig där, två meter framför soffan, lägger huvudet en smula på sned och liksom, tittar. Stora, klara, vidöppna ögon som tittar oss djupt i ögonen. Där sitter han. Rör inte en fena, om nu katter har fenor, utan han bara … tittar. Inte stirrar, utan bara, tittar. Säger inget, gör inget, han bara sitter där… och tittar. Efter ett par minuter ger vi upp och ställer oss upp för att ta reda på om han vill ha mer vatten, mer mat eller bara berätta att katten Frasse vill in, men oftast vill han bara ut, och då ska vi klösa på klösbrädan tillsammans.
Fråga inte.
En del tycker att vi ska vänta ut honom. Då berättar jag om en katt som brukar jaga in en råtta eller mus under en gammal träskottkärra vi har på gården och därefter ligga på lur utanför denna i en timme för att knipa råttan då den smiter ut igen. En timme. Inte ett morrhår rördes, inte ett hårstrå, inte en muskel (märker ni hur jag slinker förbi fenorna!), han bara låg där och … tittade.
Vi orkar inte med en tittande katt i en timme. Vi fixar det inte, det tar kål på oss, smetar ut vår hjärna i tunna lager längs insidan av skallbenet. Det går bara inte, katten Zappa är oss övermäktig vad gäller väntan. Han vinner varje gång. Det vet vi nu, efter åtta år tillsammans, så vi försöker inte ens.
Dessutom blir han så glad när vi ställer oss att han gör ett litet glädjeskutt, och vem kan motstå det?
Han gör ett litet glädjeskutt, och vem kan motstå det?