Enorma flyktingströmmar rör sig just nu genom Europa. Folk flyr hals över huvud från sina hem. De vågar helt enkelt inte stanna kvar.
Mitt i denna flyktingkatastrof som pågår så har jag börjat reflektera över hur mycket mitt eget liv har påverkats av en helt annan flyktingström.
Långt innan jag var påtänkt, under det brinnande andra världskriget, flydde en finsk familj från norra Finland. Det var helt enkelt för farligt att stanna kvar i trakten kring Rovaniemi.
Familjen hamnade så småningom i Kusmark. Där fortsatte det par som skulle bli min farmor och farfar att bilda familj och där föddes den lilla pojken som senare skulle bli min pappa.
Det är svindlande att tänka på vad som skulle ha hänt om Finland aldrig hade blivit indraget i världskriget. Om min farmor och farfar aldrig tvingats fly till Sverige, då skulle jag aldrig ha suttit här.
Min mamma skulle aldrig ha träffat den där unga, stiliga killen med ett finskt efternamn på dans i Stavaträsk. Min pappa skulle absolut inte ha träffat den unga bonddottern och så småningom satt bo med henne i hennes hemby. Och ja – då skulle inte heller inte jag eller min syster ha funnits till.
Man blir lätt snurrig när man börjar tänka på hur såväl tillfälligheter som ”stora” mäns nycker kan påverka så många människors liv och öden.
Jag vill absolut inte påstå att det faktum att folk måste fly från sina hem är något positivt. Men låt oss hoppas att det ur all tragedi och elände även kan komma något positivt.
Låt oss hoppas att någon liten pojke som kommer till Sverige får växa upp, träffa en söt flicka och känna fjärilarna fladdra lyckligt i magen. Och att de så småningom får en dotter, som likt mig, aldrig hade fått en chans om det inte vore för det svenska samhällets öppna famn mot de som har haft det svårt.
Min mamma skulle aldrig ha träffat den där unga, stiliga killen med ett finskt efternamn.