Det här är min sista krönika i Norran. Att få publicera 1 900 tecken var tredje vecka har varit ett privilegium och det har gett mig otroligt mycket. Många har kommenterat och haft åsikter om mina ord, och jag är glad och tacksam över det. Men ibland tar orden och tiden helt enkelt slut, och då är det dags att tacka för sig.
Nej, ni ser ju själva. Det här med aprilskämt har aldrig varit min grej. Jag kommer inte på något som är tillräckligt engagerade för att ens räknas som ett skämt.
Som jag ser det finns det tre olika kategorier när det kommer till aprilskämt. Den första kategorin gäller realistiska händelser som vore trevliga om de inträffade: Att någon äntligen har friat, ska ha barn eller köpt ett hus och man hinner tänka att det blir ju kanonkul med bröllopsfest, bäbismys eller inflyttningsparty! Man blir liksom besviken när man inser att det bara var ett aprilskämt – förutsatt att det inte är uppenbart olämpligt med barn eller giftermål för just det paret …
Den andra kategorin är snarlik, men med skillnaden att man hinner bli förbannad över den ändrade avgångstiden, lagändringen eller uppenbara försämringen inom valfritt område (ofta inom offentlig sektor). Det är skämt som man blir i det närmaste lättad när man kollat kalendern en extra gång.
Sist kommer de där skämten som är lite för uppenbart påhittade, men man önskar att de var sanna för det hade varit roande: Till exempel när en kompis skulle ta bort gipset från en bruten arm på morgonen den 1 april, och sedan kom till jobbet med bägge armarna i gips istället. Eller den fantastiska sidan i VK för sex år sedan där samma kille var pappa i fyra födelseannonser.
Själv minns jag tydligt när Norran presenterade tunnelbanan som skulle gå från Skelleftehamn in till centrum. Så uppenbart påhittat, men så underbart om det varit sant.
Och man kan aldrig vara säker just i dag.
April, april på er!
Lotta Johansson
Så uppenbart påhittat, men så underbart om det hade varit sant