En lång, svart och elegant kappa istället för den stora och pösiga vinterjackan. En stram hästsvans istället för slarvigt och utsläppt hår. Fötterna skruvar sig obekvämt i ett par nya svarta klackar, istället för de bekväma men smutsiga conversen.
Ibland har jag svårt att känna igen mig själv. Nu smälter jag in på gatorna i Kensington på väg till mitt kontor. Men det var inte länge sedan det var annorlunda.
Det var våren 2015. Efter en hel del jobb så väntade en ”formell middag”, ja det av så min manager sa. Jag som stått och svettats i en studio trippade därefter ner för trapporna i hotellet Ritz vid femtiden.
Där satt de alla i dyra kostymer och ännu dyrare märkesklänningar. Vad jag trodde skulle vara en vanlig middag påminde istället om den fina uppdukningen under balen på Folkparken.
Där stod jag alltså i svarta trasiga jeans, en svart t-shirt och ballerinaskor i zebramönster. Jag kände mig som en klumpig bulldog bland fina och ömtåliga pudlar. Men kvällen hade bara börjat. Framför mig fanns tre olika gafflar, tre olika knivar och två olika skedar. Det blev en lärorik kväll om vi säger så.
I dagens läge hänger diverse nya och dyra kavajer samt skjortor i min garderob, min engelska har dragit åt sig en brittisk accent så att flesta tar mig för att ursprungligen vara härifrån England.
Utåt sätt är jag så långt ifrån den tjejen jag brukade vara, men bakom stängda dörrar hamnar kavajen snabbt på sin galge och snabbt kryper jag in i min rosa pyjamas som jag fick av mamma i julklapp.
Jag och min pojkvän köper takeaway kinamat klockan elva på kvällen, trycker i oss popcorn framför ännu ett avsnitt av ”It's always sunny in California”, mumlar något om att ”vi tar hand om disken imorgon istället” och somnar dreglandes i soffan, likt ett kaos, över varandra. What can I say? Old habits die hard.
Jasminde Said
Nu smälter jag in här i Kensington.