Marit Bergman har släppt en ny låt och i en intervju pratar hon om att hennes fans har blivit tio år äldre och tio kilo tyngre. Orden prickar mig och min sentimentala ådra lika träffsäkert som en köldknäpp i januari, och jag konstaterar att det nog snart är ett decenium sedan grannen och jag gick på Bergmans spelning på Pinkerton. Någon som minns? På radion spelas Adeles låt ”When we were young” och jag drabbas av nostalgibegär och plockar fram fotoalbumen för att drömma mig tillbaka.
Ibland gråter jag bara för att tiden går.
Även i vardagen blir det tydligt: När jag tittar mig i spegeln har mitt hår fått tydliga strimmor av ”takfärg” och i garderoben trängs byxor som verkar ha krympt till tvättnoppiga reliker som jag har svårt att göra mig av med. Inga småbarn har vi heller, alla kan använda samma tandkräm och vagnarna är sålda.
Den förstfödde ska börja på högstadiet till hösten och min baby har fyllt åtta år. Han känner också av tidens hastighet. Han tittar i fotoalbumen och utbrister förtvivlat: Jag var så söt när jag var liten – nu är jag inte det längre! Han är förstås fortfarande söt, men i mitt huvud skriker jag också i förtvivlan och önskar att tiden ska stå stilla! Jag hinner inte med. Ibland gråter jag bara för att tiden går.
Men tänk om tiden skulle stanna? Skulle jag bli nöjd då? Vad händer om den stannar fel? Tänk om tiden väljer att stanna en sådan där pissig dag i slutet av november då det aldrig blir riktigt ljust eller en mörk januarikväll när termometern visar -32 och man har migrän men ändå måste fara och storhandla?
Lagen om alltings jävlighet skulle nog se till att tiden stannade mitt i vinterkräksjukan och kommande somrar med kvällssol och grillat skulle vara ett minne blott.
Nej. Fotoalbumen får ligga kvar, men tårarna får torka och tiden får fortsätta gå. Alternativet skulle kunna vara så mycket sämre.
Lotta Johansson
I mitt huvud skriker jag i förtvivlan och önskar att tiden ska stå stilla.