Resväskorna står framme och det ligger små högar av kläder på golvet. På den gamla träsoffan ligger saker som vi inte får glömma att packa ner och i magen fladdrar fjärilarna som om det var juli och högsommar.
Han fyller fjorton om en månad och veckorna som han lämnar bakom sig har varit fulla av träningar, spanska glosor och blindkartor över Sydamerika, Asien och Europa. Han är trött och lite less. Samtidigt som han hämtar kläder som han ska packa ner i resväskan konstaterar han att för första gången i livet känns det faktiskt skönt att åka bort från något.
Tidigare har resorna bara inneburit en glädje över att åka iväg till något, men nu är känslan helt annorlunda. Nu vill han bort från något. Bort från allt som måste göras och hinnas med, bort från en vardag som i början av mars är ganska så grå.
Jag viker ihop mina kläder medan jag bekräftar hans känsla, för den finns också hos mig. För ibland är måstena många och ibland så rullar allt bara på slentrianmässigt och då kommer känslan av att dagarna bara går och allting bara består. Det är oftast då tanken föds, att jag måste iväg. Måste få andas ny luft och skåda nya horisonter.
Vi packar klart våra väskor och morgonen efter åker vi iväg, bort från något och till något. Vi fyller dagarna med nya känslor och nya tankar, samlar energi och fyller resväskorna och oss själva med minnen.
När vi sista kvällen sitter bredvid varandra i ett fullsatt tåg, vänder han sig mot mig och säger att han verkligen längtar hem till fotbollsträningen. Jag säger att det kan jag förstå, för jag kan också känna att jag längtar hem. För det är det som händer när jag och han fått skåda nya horisonter. Vi längtar hem. Till en vardag som bara rullar på och till en vardag som är sådär skönt och härligt grå.
Sofie Hedman
Den här gången vill han åka bort från något.