Advent. Ankomst. I väntan på ankomst. I väntan på advent. Ja, sannerligen. Det var länge sedan jag väntat så innerligen på advent.
Jag längtar efter att få ta fram ljusstaken med de fyra ljusen. Att jag dessutom införskaffat en ny, extremt stilig kopparpryl, gör det inte mindre lockande. Jag längtar efter att få hänga upp julgardinerna i köket, att få byta ut de gula soffkuddarna till röda, att få pryda barnens fönster med stjärnor, att plantera hyacinter i vackra krukor och efter att få tända utebelysningen. Jag längtar efter ljuset. Efter doften. Efter värmen.
Maken säger att jag boar. Att jag går in för detta pyssel med sådan glädje och intensitet för att jag befinner mig i ett välsignat tillstånd. Kanske har han rätt, kanske inte. Det spelar liksom ingen roll, jag behöver inte ha en förklaring.
Vi har inte riktigt samma syn på boandet, maken och jag. Jag boar med estetiskt vackra ting. Han boar med tomtar. När jag inte är hemma, så dyker det upp fula tomtar och när han inte är hemma, så försvinner de försvinnande fort. Han tycker att jag har fel, men jag vet att jag har rätt. Jag längtar efter ljuset, efter doften, efter värmen, inte efter tomtarna.
Det är fjärde julen jag är gravid. I år ser jag ut som en julkula redan nu, trots att det är länge kvar. Deltagarna på gymmet oroar sig över att behöva förlösa mig under pågående pass och tror att jag passerat advent med råge. De behöver inte oroa sig. Ännu väntar vi på ankomst. Ännu väntar vi på advent.
Två veckor kvar, två veckor ska jag hålla mig, sedan åker ljuset och ljusstakarna fram. Och vad gäller julkulan så kommer den inte att spricka på åtskilliga veckor. När 2014 övergår till 2015, så är det än en gång fyra veckor kvar till advent.
Linda Olsson
Det enda som återstår är precis allt det där som man längtat så efter.