Vi är bortskämda med hjälp, maken och jag. Min pappa har hjälpt oss med i stort sett alla renoveringsbehov vi intalat oss att vi haft, och det är vi givetvis oerhört tacksamma för. Med fyra barn under åtta år, så finns det inte obegränsat med vare sig tid, energi eller ork.
Nåväl. I höstas fick jag ett infall. En vägg i vardagsrummet borde sannerligen förnyas med en tjusig designtapet, specialbeställd från grannlandet i öst. Ja, det kändes viktigt med en förnyelse och än viktigare var det att tapeten skulle upp fortast möjligt. ”Vi gör det tillsammans” tjoade maken och jag svarade snabbt, ”så himla mysigt det ska bli”.
Sagt och gjort. Underarbetet tog uppskattningsvis två, tre månader. Det är som sagt inte helt lätt att hitta tid med alla dessa minimänniskor hängandes i benen. Men så kom den då: dagen D. Dagen då vi tillsammans skulle fästa denna ljuvliga, intrikat mönstrade papperstapet på vardagsrumsväggen. Så himla mysigt och trevligt att göra det tillsammans. Barnen förpassades resolut till mina föräldrar och vi skred till verket.
Maken vibrerade av entusiasm: ”Kolla Linda, så himla fint det blir” utbrast han efter att första våden limmats och fästs på väggen. Och där, precis där, transformerades jag till min pappas dotter ända ut i fingerspetsarna. Realistisk och en smula pessimistisk.
”Nja. Vi får väl se. Än är det inte färdigt,” muttrade jag.
Vi arbetar på väldigt olika sätt, maken och jag. Han surrar, sjunger och ger i från sig glädjerop om vartannat. Jag morrar, gnisslar och vill helst att det ska vara knäpptyst.
Nu sitter tapeten där. Vacker, stilren och alldeles perfekt. Vi fixade det tillsammans och när det är färdigt så minns jag inget missnöje. I nöd och lust ska vi älska varandra, deklarerade vi framför prästen. Och vi klarade vår första tapetsering tillsammans. Det, om något, är väl värt att fira? Kanske med ett nytt, gemensamt renoveringsprojekt?
Linda Olsson
Vi klarade vår första tapetsering. Det, om något, är väl värt att fira?