Häromsistens när vi hade bandrep så hade vi en sådan där ”nu-spelar-vi-lite-gamla-låtar-kväll”.
Det bläddrades friskt i pärmarna, stämmorna var svårhittade och ackordsföljderna fladdrade runt i rummet, snudd på omöjliga att hitta. Det var med andra ord en rätt kul kväll med mycket skratt och ännu mera bus.
Hur som helst, de allra flesta låtar gick alldeles utmärkt att spela. De satt liksom i något slags muskelminne och väl vi var igång så kom arrangemangen ut ur våra högtalare och trumpinnar.
Det var de där andra låtarna, de där som ställde till lite problem, de som inte riktigt lät som vi ville minnas dem. Vi började grunna på varför.
Vid en första kontroll gjordes allt helt rätt. Ackorden var rätt, sången var rätt, stämmorna satt som de skulle, ja till och med basisten spelade rätt. Så vad var då fel?
Ska den vara så där hög?
Går den inte lite väl fort?
En andra kontroll visar att låtarna minsann varit lite höga, och snabba. Faktum är att vi inte bara en gång ändrat tonart utan flera gånger.
Nästan lika ofta som vi sänkt tempot. Överkryssade E:n, D:n och C# sitter där bredvid lika överkryssade 150, 142, 138 och 129.
Långsammare och lägre. Det kändes bekant på något sätt.
Så slog det oss. Allt eftersom att åren gått har inte bara våra instrument blivit äldre, även vi har åldrats.
Nästan halva bandet är nu pensionärer, vi andra har en icke oöverskådlig mängd år kvar.
Så den stora frågan är nu bara vad som kommer först: upptäckten att vi gått varvet runt, det vill säga låten är tillbaka i sin originaltonart, bara en oktav lägre, eller att vi kommer på oss själva att på klassiskt metal-manér stämma ner våra instrument, allt för att slippa lära om.
Igen.
Torbjörn Häggmark
Allt eftersom att åren gått har inte bara våra instrument blivit äldre, även vi har åldrats.