Vi har känt varandra länge och vet det mesta om varandra.
Under åren har vi delat tankar om livet och om sånt som oroar och roar oss.
Bakom stängda dörrar har vi berättat saker som nästan ingen annan fått veta och i varandras olikheter har vi funnit vår styrka. Vi har under alla dessa år aldrig diskuterat politik utifrån partitillhörighet, utan vi har istället landat våra tankar i samtal om värderingar och där har vi alltid varit ense.
Det är dagen före valet och höstsolen värmer oss när vi sitter på vår altan.
Skratten rör sig ända in i huset och inne i köket startar ett politiskt samtal som sedan fortsätter under kvällen och natten.
Alla är oroade över det som håller på att hända runt omkring oss och i oron delar vi med oss hur vi tänker inför morgondagens val. Några av oss är helt säkra på vad vi ska rösta på och några inte alls.
Dags att se till medmänsklighet och gemensamma värderingar och det är dags att hjälpas åt.
Men är det något vi vet där i köket, så är det hur vi inte kommer att rösta och i den enigheten spelar den politiska hemvisten mindre roll.
För faktum är att någon ska rösta rött och någon annan blått eller möjligtvis grönt, men ingen av oss tänker rösta brunt. Vi är i detta helt ense i vår oenighet.
Det får mig att känna hopp, för i den politiska enade oenigheten som ryms i vårt kök den här kvällen finns även en känsla av att det är dags att sätta stopp nu.
Det är dags att se till medmänsklighet och gemensamma värderingar och det är dags att hjälpas åt.
Vi vet nämligen efter våra år tillsammans att ensam inte är det minsta stark och att det går alldeles utmärkt att hitta styrkan i olikheterna.
I alla fall så länge man har samma syn på det som är viktigt i livet.
Jag vill tro och hoppas på att det synsättet går att tillämpa i stort, inte bara i ett kök kvällen före ett ödesdigert val.
Sofie Hedman