Ännu ett skolår, ännu ett avslut. Varje avslut lämnar gnagande tankar i mitt huvud. ”Jag kunde ha gjort bättre ifrån mig, jag nådde inte upp till min potential, jag misslyckades …” Men i och med detta avslut, avslutens avslut, så är jag för första gången i mitt liv lite stolt över mig själv. För jag kämpade. Jag satt uppe dag och natt. Svett och blod var inte bara ett uttryck längre.
Men jag hade aldrig nått hela vägen fram utan lärare och personal på Guldstadsgymnasiet, speciellt inte utan skolsköterskan Anna och receptionisten Helen.
Om himmelriket finns så har gud reserverat två platser åt er på första raden. Min mentor John som har engagerat sig och väglett mig när allt känts som tuffast har varit ovärderlig och ett tack till alla andra lärare också. Jag beundrar er alla. Men det finns fler som spelat en viktig roll.
Skolan hade nämligen varit betydligt jobbigare om jag inte hade haft en klass fylld med härliga människor att komma till. Vad vore skolan utan Sannas glädje, Daniels ambitioner, Albins dreads, Hugos klockrena kommentarer samt Rebeckas hjälpsamhet? Mitt tack går ut till resten av klassen också. Det har varit ett sant nöje att lära känna er.
I dag är det våran dag och jag är lyckligt lottad som får höja glaset med er, sjunga på flaket och dansa in på nattimmarna. Vissa av er stannar kvar medan vissa lämnar lilla Skellefteå för större drömmar. Men denna dag tillhör varken det förflutna eller framtiden, denna dag är vår, det är nu, det är studenten.
Det är en kliché, men ”fyfan vad vi är bra!”.
Jasmine Said