Jag erkänner. Jag har dragits med i julklappshysterin. Det är med stigande panik som jag inser att de flesta julklapparna saknas. Problemet är inte att köpa klappen, problemet är att veta vad man ska köpa.
Och vad köper man till någon som egentligen har allt? Det logiska svaret på den frågan borde vara ”ingenting”. Man borde inte köpa något som helst onödigt till jul. Ändå så irrar jag runt på stan, totalt vilse i både tanke och kropp.
Ju mer paniken stiger, desto snävare går looparna i butikerna, och när jag passerat samma butikshylla för tionde gången, sett samma sak om och om igen, så stannar jag upp.
Det här är ju lönlöst!
Men jag är inte ensam, snabbt släpps tanken på julklappar och med stigande förtjusning börjar jag iaktta personerna i min omgivning. Veckade pannor, halvt vidöppna munnar, uppspärrade ögon, människor som vrider och vänder på produkter, djupt försjunkna i tankar, kommer han/hon tycka om den här? Byter jag ut julmusiken till något modernt, slamrande, då blir scenariot som hämtat ur en Lars Norénpjäs.
Jag roas en stund av det som utspelas framför mina ögon, sedan stegar jag iväg hemåt utan att egentligen ha uträttat något vettigt.
Till nästa jul måste jag lyfta diskussionen med familjen om nödvändigheten av denna kollektiva ångest. Om julklappen är ett måste? Varför inte göra något udda? Kanske att för en förutbestämd summa pengar köpa en tavla på loppis?
När jag ser på mina närmaste, vad ser jag då för motiv? Är de en myrtall i solnedgång? En holländsk väderkvarn eller något färgsprakande abstrakt? Ångesten över inköpet blir kanske inte mindre, men det blir definitivt roligare.
Tyvärr kommer nog mina inköp av julklappar bli en upprepning av fjolåret, presentkort från stadens butikskedjor. Och hur kul är det på en skala, egentligen?
God jul!
Scenariot blir som hämtat ur en Lars Norénpjäs.