När gav du någon en komplimang senast? Och hur togs den emot? En komplimang är enligt ordlistan en "artighetsbetygelse" eller ett smickrande lovord. De senaste åren har jag dock insett att komplimanger är mycket starkt besläktade med det gamla talesättet om att skönheten finns i betraktarens öga. Jag vill påstå att våra smickrande lovord är kopplade till vår förförståelse, till vad vi har vuxit upp med och vad vi har varit med om. Då kan det bli lite fel om inte mottagaren delar samma erfarenheter. Hur många kvinnor har inte fått beundrande blickar av sina barn och sedan fått höra "mamma, vilka långa fina tissar du har!" eller "din rumpa svänger så roligt när du springer". Artighetsbetygelse förvisso, men inte alltid lika positiv för mottagaren som för betraktaren! Jag hade en arbetskamrat som jag hyste stor respekt för och som jag alltid tyckte kunde hantera svåra situationer och livets motgångar på ett lugnt och sansat sätt. Hon lät sig inte nedslås och jag valde att kalla henne hårdhudad, som en positiv motsats till mitt eget något bräckliga skal. Låt oss bara säga att hon inte tog det som en komplimang. Och vad vet jag, i hennes värld kanske man är noshörning om man är hårdhudad?
Själv fick jag en komplimang av en bekant som har rötter i Afrika. Hon sa: Jag har tänkt på dig, och om vi bodde i mitt hemland skulle jag välja dig som hustru åt min son! Om jag inte hade sett hennes ögon stråla och vetat vilken varm person hon var skulle jag kanske inte ha uppskattat att bli bortgift till en okänd man, men jag tar det fortfarande som några av de finaste lovord jag hittills fått. Så med all min förförståelse kan jag ta det som en komplimang när maken kommer hem, tittar på min nya frisyr och säger: Älskling, jag tänker lite 1998 när jag ser dig. (Men det skulle också kunna vara så att han tänker på Monica Lewinsky, branden i Göteborg eller fotbolls-VM i Frankrike.)
Lotta Johansson
Mamma, vilka långa fina tissar du har!