En halv bulle och ett glas saft. Det är så mycket socker som en fyraåring maximalt ska äta under en vecka. Den härliga faktan påtalade tandläkaren som dottern besökte förra veckan. "Ger ni barnet russin?" frågar tandläkaren. "Ja, russin är ju perfekt istället för godis och kakor. Ekologiska såklart." tänker jag, skitnöjd med mitt hälsosamma tänk. "Nej, russin är nästan värre, massa fruktsocker i det", läxar tandläkaren upp. Happ. Åker till öppna förskolan där det serveras saft till mackorna. Ibland kakor. Åker till sonens hockeyträning. Efter en timmes träning bjuder AIK på bullar, kakor och festis till barnen. Min son frågar ofta "Är det socker i det där?" Och då frågar han för att han vill veta om det är värt att äta, om det är något han kommer att gilla. Och min sista utväg i trotsutbrott är att hota med indraget lördagsgodis. Det som biter värst om han blir utan.
Undrar vem han brås på? När jag var fyra år steg jag en gång upp innan mina föräldrar hade vaknat och åt upp hela sockerskålen med bitsocker (och hällde i mig alla AD-droppar i flaskan). Även om jag vuxit upp och förstår konsekvenser av saker och ting så har jag fortfarande ett liknande beteende ibland.
Som konstant outsövd mamma är socker det första jag skulle kunna äta till frukost. Ja, efter en natt med två-tre timmars sömn är socker något jag skulle kunna hälla i mig med tratt. Men sedan en vecka tillbaka har jag tagit en månads sockeruppehåll. Inga kakor. Inga bullar. Ingen glass. Ingen sylt. Inga russin. Ingen juice. En månad går fort - lagom till lucia är det grönt ljus för lussebullar, pepparkakor och glögg. Men för en mental fyraåring som jag räcker det nog med ett glas glögg och en halv lussebulle i veckan.
Ingela Hällsten
Som konstant outsövd mamma är socker det första jag skulle kunna äta till frukost.