”Mamma, är kyckling en slags gris?” Vi har en heldag tillsammans, äldsta sonen och jag. Jag brukar se till att vi får det då och då, bara vi två, då vi umgås och kanske äter något som vi båda uppskattar. Som grillad kyckling.
”Hmm … nä, hur tänkte du nu? En kyckling är en fågel, du vet en sådan där liten fågel som är gul, söt och luddig.” Egentligen borde min instinkt redan här ha talat om för mig att nu inleds ett samtal som inte lämpligtvis bör hållas samtidigt som vi intar denna kycklingmåltid, men jag hinner inte stoppa mig.
”Men hur dödar man kycklingarna då? Är det någon som jagar kycklingarna med gevär? I skogen? Skjuter man kycklingarna med gevär innan man äter upp dem?” Okej. Nu talar älgjägarens son, han som följt pappa i skogen och varit med i slakthuset och som nu tittar på mig med stora ögon och med hela ansiktet insmort av kycklingfett och kryddor. Hur i hela friden ska jag ta mig ur detta? Å ena sidan är jag inte helt säker på hur slakten av kycklingar går till men å andra sidan så är jag helt säker på att det inte är något jag vill diskutera med min vetgirige, kycklingfrossande son, så jag mumlar: ”Njaee, hmm … nää, inte jagas kycklingarna i skogen, de bor ju på en bondgård tillsammans med mamma höna och pappa tupp”.
Bra Linda. Låt oss berätta om kycklingarnas relationer och familjeband innan vi går in på de smaskiga detaljerna om hur de slaktas.
”Äh, mamma, det här är ju inte en kyckling. Den är ju för stor, det här måste vara en tupp.” Sonen har valt att lämna slaktämnet för stunden och har övergått till att diskutera storleken på djuret framför oss. Och det tackar jag för samtidigt som jag känner att den där goda kycklingen på min tallrik inte riktigt smakar lika bra som den gjorde för en stund sedan. Jag gör en mental anteckning om att vi nästa mysdag ska äta något som inte lika lätt kan bidra till jobbiga samtal. Äppelpaj, till exempel. Det är ju gott. Och snällt.
Linda Olsson
Hur dödar man kycklingarna då?