Jag älskar mina ben. Inte för att de är särskilt vackra, tvärtom. Jag ser fortfarande hopplöst kobent ut när jag granskar mig själv i spegeln. Men för att de kan springa igen.
Jag har haft ont i ena smalbenet ett tag. Det har hänt förr. Jag har haft ont i ett knä också, i båda samtidigt, i höften, benhinnorna och märkliga muskler i fötterna jag inte ens visste fanns. Tills de började värka.
Och att inte kunna springa gör mig galen. Löpning är ju den perfekta motionen för en latmask. En sådan som hatar gym och hantlar, och som aldrig kan passa en träningstid.
Femton minuter på kvällen kan rädda en hel dag. Minimalt med arbete, för maximal utdelning, som gör underverk mot stress.
Jag fastnade för löpning för bara några år sedan, efter en runda med sambon i skogen. Där var myggor, broms och lera, och det är ett under att jag faktiskt fortsatt.
Men här lurar också många faror. Förutom den allmänna skaderisken, som förstärks av de egna dragen. I mitt fall, bristen på lokalsinne som gör att jag springer och springer, i stekande sol utan vatten. Väntande på den där avtagsvägen som aldrig dyker upp.
Eller hypokondri. Plötslig muskelvärk och yrsel kan alltid vara början på en hjärtinfarkt. Men kan möjligtvis, eller mest troligt för den delen, vara kopplat till bristen på lokalsinne och den ofrivilligt långa turen.
Eller rädsla för mörker. Slingan mellan byns väglysen är kort, och kräver tvära vändningar. Som bäddat för gigantiska blåmärken i halkan.
Enligt Mcdougall, som skrev bästsäljaren Born to run, drabbas 80 procent av alla löpare av skador varje år. Han skyller mycket på de stötdämpande skorna och förespråkar barfotalöpning. Andra hävdar motsatsen så klart.
Jag vet inte.
Någon barfotalöpning i december blir det inte. Då chansar jag hellre med dubbade, dämpande skor.
Bara 15 minuter på kvällen kan rädda en hel dag.