När många tänker på sin mormor så tänker de på den där söta tanten de brukar hälsa på under de längre loven. Då väntade kärt återseende, bullar, saft och nya stickade sockar. Men min mormor var lite mer involverad i sina barns och barnbarns liv. Jag hade turen att spendera den större delen av mitt liv i samma samhälle som min kära mormor.
Jag minns när jag sprang hem till henne efter de första dagarna på den nya skolan i Vindeln. Jag berättade för henne om min lilla nya barnförälskelse, för mormor var den som behandlade mig som en jämlike trots mina unga år. Intresserat frågade hon om hans namn och hur han såg ut. Där och då skrev jag en låt om den pojken, varpå jag sjöng den för mormor. Hon klappade ungefär som om hon nyss varit på en storslagen konsert i Globen.
Väldigt naturligt blev hon den jag vände mig till för uppmuntran i alla lägen. Hon tog mig på bio med åldersgräns och hon var den som alltid sa ”ja” när jag behövde någon som följde mig till vissa konserter. Mormor sa aldrig nej till ett nytt äventyr och på det sättet har jag insett att vi är väldigt lika. Om det var någon som aldrig slutade tro på mig så var det just hon. Just därför känns det sorgligt att jag inte kan träffa henne och berätta att jag äntligen nått den där drömmen vi alltid pratade om. Med foten inne på ett skivbolag och en kommande resa till New York för att träffa både låtskrivare och producenter så kan jag bara föreställa mig hur lycklig hon hade varit för min skull.
Hon hade en orubblig tro på ett livet i himlen och om någon förtjänar en plats där så är det hon. Saknaden här nere på jorden kommer för alltid att finna hos oss som höll henne kär. Den 21 november tvingades vi alla att släppa taget om henne men hon lever kvar i oss alla med sin kämparglöd, optimism och tro. Alltid.
HIMLEN Om någon förtjänar en plats där så är det min mormor.