Ni vet hur tankarna kan sväva iväg ibland, fritt och ohejdat, som ett maskrosfrö i vinden.
Andra gånger vandrar den lugnt och stilla som en lätt sommarbris.
Men ibland tar min hjärna oväntade skutt, snabba kast mellan än den ena, än den andra associationen och jag står där fattar just ingenting.
En kollega inväntade lunchen och sa nåt om att vara vrålhungrig. Min hjärna gjorde då följande hopp:
Vrål.
Monster.
Vassa tänder.
Hund.
Bilbo (saknad vovve!).
Gullig bild med barnbarn och hund.
Kort minnesbild av fotografen.
Minne av senaste middagen med barnbarnet.
Minne av andra middagar.
Minne av en särskilt god middag.
Minne av det goda vinet till den middagen.
Minnet av andra goda viner.
Whisky. God whisky.
Minne från byns fru-fritt-fest då fruarna var på vinresa.
Bruna bönor med fläsk.
Glatt humör.
God efterrätt.
Min egen hunger.
Varpå jag en knapp sekund senare kunde hålla med kollegan om att det nog vore dags att få i sig lite mat.
Jag vet inte om det är min hjärna det är fel på eller om alla ni andra också gör liknande blixtsnabba hopp mellan fullkomligt osannolika minnen och tankar.
Jag kan bara konstatera att av och till fungerar min hjärna snabbare än den borde, men alltför ofta bara sakta, eller i alla fall väldigt annorlunda
Som den där kvällen på krogen när jag fick ett erbjudande av en kvinna att vi kanske skulle kunna äta frukost tillsammans. Mina kamrater, glada och goda men inte alltid taktfulla, yrkade stenhårt på bifall.
Mitt svar, möjligen något påverkat av den smakfulla whiskyn jag just hade slagit upp, blev kort och gott:
Nja, vi har ingen gästsäng just nu …
Torbjörn Häggmark