Tidigt 1990-tal. En sommardag. Tre generationer kvinnor cyklar från Skelleftehamn till Skellefteå för att spendera dagen tillsammans. Min mormor, min mor och jag. Mamma har ett väl utvecklat lokalsinne och tur är väl det, för en av de saker jag ärvde av min mormor var hennes, inte fullt lika lyckade, lokalsinne.
2014 och Nobelpristagarna i medicin och fysiologi presenteras. Pristagarna är en kvinna, May-Britt Moser och två män, Edvard I Moser och John O’Keefe. Dessa tre vinner Nobelpriset för forskning av så kallade rutnätsceller och positioneringssystemet i hjärnan och trion påstår dessutom att hjärnan har en inbyggd GPS som gör att vi kan hitta tillbaka till ställen där vi tidigare varit.
Pyttsan. Hjärnan har en inbyggd GPS. Jojo. I min, och i min salig mormors hjärna, finns ingen inbyggd GPS. Möjligtvis en gammal modell, felkonstruerad och med felaktiga koordinater. Jag hittar ytterst sällan tillbaka till platser som jag varit på. Det är så illa att jag har gått vilse i min egen stad. Jag har gått ut från fel dörr på min egen arbetsplats och det har tagit tid för mig att lokalisera mig.
Jag har ofta en bestämd åsikt om vilket håll jag ska gå och med största sannolikhet är det tvärtemot vart jag borde gå.
Tillbaka till cykelturen i början av 1990-talet. Vi befann oss på Tuvan. Min mormor och jag, hade tappat humöret: Varför fortsatte vi att cykla? Vi två var på Stämningsgården. Mamma däremot, hon höll en låg profil och lät oss tjura. Och, visst hade hon rätt, lilla mamma. En stund senare nådde vi centrum och dagen blev riktigt trevlig.
Jag erbjuder härmed min hjärna till herr och fru Moser samt herr O’Keefe. Undersök den noga och om ni kan hitta ett fungerade rutnät av celler därinne så vill jag nominera er även till 2015 års Nobelpris i medicin och fysiologi. Lycka till!
Pyttsan. Hjärnan haren inbyggdGPS. Jojo.