För varje steg som tas, för var gång som fötterna sätts ner, så bränner det till ordentligt under fotsulan. Den glödheta sanden som trycks upp mellan tårna och passerar den tunna huden, den sanden skapar en olidlig smärta. Luftens hetta får hela omgivningen att vibrera och jag tycks befinna mig mitt i en öken helt utan slut, det är sand så långt ögat kan nå. Framför mig reser sig en vägg av sand som jag bara måste ta mig förbi. Men för varje steg framåt så glider jag minst två steg tillbaka.
Den obarmhärtiga solen bränner på ansikte, armar och ben. Skinnet på min kropp känns minst två nummer för litet. Ögonen svider av den salta svetten som bara forsar från min kropp. Strupen känns som fnöske och tungan har helt limmat fast i gommen. Vattenflaskan i mitt bälte är tömd till sista droppen.
Och mitt i min kamp i detta glödande helvete så blir jag kissnödig, hela kroppen skriker i protest. Jag vill inte släppa ifrån mig en enda droppe vätska till, då kommer jag aldrig klara mig ur detta med livet i behåll.
Och där vaknar jag med ett ryck ur mardrömmen och är nära att kissa på mig. Trött och med bultande huvudvärk så skyndar jag mig ut till stugknuten och uträttar mitt behov. Med lättande tryck i blåsan känner jag mig ändå glad och tacksam över att sambon tvingade i mig vätskeersättning och massor av vatten, innan jag illamående och med solfrossa somnade kvällen innan. Jag dricker ytterligare en halvliter vatten innan jag återvänder till sängen där allt är genomblött av svett.
Det är inte ofta jag kommer ihåg vad jag drömt. Att jag gör det denna gång kan bero på att när jag till slut somnar om och glider in i drömmarnas värld, då fortsätter min golgatavandring på exakt samma ställe som där den tog slut.
Det kostar alltså på att sitta på auktion en hel dag i stekande sol.
Mikael Karlsson
”Skinnet på min kropp känns minst två nummer för litet.”