"Jag heter Mikael Karlsson Jag är 11 år gammal I Bastutrask bor det bara 800. Jag är intreserad av modelflyg, modellbåtar och frimärkan. Jag är 1,48 meter lång. Jag har två storasystrar och en lillebror. Min mammas morfar är 87 ar gammal och min farfars hjärta gå på bateri."
Jag fick inga brevvänner på den här öppningsfrasen och faktum är att jag kanske inte ville ha några. För trots att skoluppgiften förmodligen var att få brevvänner, så postades aldrig det här brevet. Det återfanns istället, 43 år senare, längst in i en bokhylla bland de skolböcker mamma sparat.
Vi barn har samlats för den besvärliga uppgiften att städa ur vårt barndomshem. Och var drar man gränsen på vad som skall sparas, brännas eller kastas? Vilka minnen skall prioriteras och vilka skall ratas?
En sådan här utresning låter sig inte göras utan någon form av galghumor. Min svåger tog på sig ansvaret att bränna alla känsliga dokument. Dit hörde bland annat innehållet i "dödens låda". Det var dödsrunor på nära och kära, urklippta och samlade under ett helt liv.
- Bara de inte hamnar i skärselden nu?
Rum efter rum förvandlas till skal utan minnen. Allt det som en gång utgjorde ett hem försvinner sakta men säkert ner i flyttlådor, eldningstunna och sopsäckar. Men vad hade alternativet varit? Ett mausoleum över en svunnen tid?
Väl hemma igen, då alla de saker jag önskade spara skall packas upp, då inser man att de tappat en ganska stor del av sin innebörd. Visst, man vet deras ursprung och man kommer ihåg var de stod i barndomshemmet, men just nu är de bara prylar ryckta ur ett sammanhang som för evigt gått förlorat.
Det som till slut fastnar i min hand, det är ett brev. Ett brev skrivet av en 11-årig grabb och han hade något alldeles märkvärdigt att berätta,
"Han hade en farfar vars hjärta gick på batteri."
Mikael Karlsson
Vilka minnen skall prioriteras och vilka skall ratas?