Vi träffades för första gången för cirka fyra år sedan. Hon bodde i Eskilstuna och jag i lilla Ånäset. Varje gång vi ville ses handlade det om många timmar av resande. Nu har, roligt nog, ödet tagit oss båda till samma stad.
Jag och min betydligt kortare vän Angelica möts i Waterloo, London. Det dröjer inte länge innan vi börjar nynna på ABBA:s ”Waterloo.” Ja, som typiska svenskar. Helt plötsligt saknar vi allt som är svenskt och det är skönt att ha någon att beklaga sig för.
Vi avnjuter goda oreovåfflor i Westfields shoppingcenter och pratat om allt från kexchoklad, Ahlgrens bilar och vanliga hederliga kanelbullar till kaviar, lösgodis och Loka. Vi drömmer oss bort till snön, våra familjer och våra vänner. Vi konstaterar att när man bor utomlands så blir allt svenskt heligt.
Vi båda köper fortfarande det mesta av våra kläder på H&M och under vårt möte planerar vi en liten tripp till Ikea bara för att avnjuta svensk mat och svenskt godis. När min mamma är på telefon tillägger jag även att hon ska skicka med Marabou mjölkchoklad med daim i nästa brev. Borta bra, men hemma bäst?
Det kanske ligger något i det. Både jag och Angelica älskar våra nya liv. Det är vi noga med att försäkra varandra om. Men få runtom omkring oss i storstaden förstår den dagliga saknaden.
Samtidigt vill vi aldrig att den saknaden ska tyna bort för det är just den saknaden som varje dag påminner oss om var vi kommer ifrån, platsen där vi alltid kommer ha ett hem, där nära och kära väntar på oss.
Angelica bär ett fotografi på sin pappa i plånboken och jag har min lillasyster som bakgrund på min mobil. Här mår vi bra, här kan vi jaga våra drömmar fritt och här utvecklas vi för varje dag men hon kommer alltid drömma om sin strandsand och jag om Norrlands vilda skogar. Vi ses snart igen.
Jasmine Said
Saknaden som varje dag påminner oss om var vi kommer ifrån.