Utanför tågfönstret passerar vi små låga hus med tak som vi känner igen från filmerna. Jag tittar ut och gäspar, min kropp berättar för mig att timmen är sen och att det är dags att sova. På armen sitter min klocka och den berättar något helt annat. Nämligen att många timmar gick förlorade när flygplanet styrde österut och att dagen därför kommer att bli lång.
Vi försöker prata bort tröttheten, då en äldre kvinna lämnar sin plats i tågvagnen och kommer fram till oss. Ur väskan som hänger på hennes handled plockar hon fram ett kvitto som hennes fingrar viker, vänder och vecklar upp. I hennes hand ligger nu en liten papperstrana och kanske är det där och då vi förstår att vi kommer att älska detta vänliga land.
Under vår resa möts vi sen av otaliga leenden, fina gester och ständigt dessa ord som bildar meningar som vi uppfattar som artiga fraser. Vi träffar på vänligheten i hotellhissarna, i affärerna och på restaurangerna. Överallt ler man mot oss och mot varandra och ingenstans höjer någon på ögonbrynen eller på rösten.
Folk står i ordentliga köer, trängs inte i onödan och får man chansen, så ler man. Så gör även vi. Vi ler och vi anstränger oss, kanske mer än vad vi brukar en vanlig vecka i mars.
När vi lämnar Japan läggs timmarna på plats igen. Allt blir som vanligt, men kvar i mig finns tanken på vänlighetens betydelse. Jag tror nämligen att vi har något att lära av japanerna där.
För visst skulle världen bli en bättre plats om vi alla log lite oftare mot människorna vi mötte, om vi höll upp dörrar och i alla lägen tänkte efter före. Eller om vi lite oftare undvek att stöta oss med varandra och istället fokuserade på snällhet, hänsyn och respekt. Jag tror faktiskt att japanerna har insett det före oss, hur stor betydelse lite vänlighet har.
Sofie Hedman
Överallt ler man mot oss och mot varandra.