Jag har packat väskan för att åka på mitt företags årliga event.
Jag hade nog helst suttit kvar på farstukvisten och njutit av den klara höstluften. Men det är inte så ofta jag träffar mina kollegor, så jag ser ändå fram mot själva träffen.
Resan till Helsingborg går med flyg till Köpenhamn och innan jag åker så frågar sambon:
- Behöver du passet med dig?
- Behövs det? Jag ska ju bara åka via Danmark.
- Gränskontrollen då, replikerar sambon. Har de inte kvar gränskontrollen när du nu ska med tåget tillbaka till Sverige?
Jag tar med mig passet och ger mig iväg.
Tåget är ganska fullt av folk, det är liv och rörelse ändå fram till dess den automatiska rösten säger:
- Nästa Hyllie och vi ber er då ha er legitimation lättillgänglig för gränskontroll.
När detta ropas ut så blir det knäpp tyst på tåget, en nästan kuslig stämning sprider sig i vagnen. Folk tar upp sina barn i knäet, andra letar febrilt i sina väskor efter pass eller vad man nu tänkt identifiera sig med. En fullt normal tågresa har plötsligt förbytts till något annat.
Tåget stannar med ett ryck och ombord stiger två storvuxna män i civila kläder. De enda som talar om att de är myndighetspersoner och de bär basebollkepsar med tullens emblem och en kabelspiral går från örat och ner i skjortkragen.
Det är som hämtat ur en dålig film.
Mig passerar de utan att blinka, andra får både legitimera sig och vissa väskor öppnas och innehållet sprids ut över de få tomma säten som finns, allt inför åsynen av oss som sitter i vagnen.
Jag noterar direkt att männen går på utseende, deras fokus är inriktat på alla som inte har västerländsk påbrå.
Bilden kunde vara hämtad från gränsen mellan två östeuropeiska länder. Jag nyper mig i skinnet och tänker,
”Är detta verkligen gränsen mellan Danmark och Sverige år 2018?”
Mikael Karlsson