Jag har en oerhörd respekt för barns åsikter. Av människor yngre än mig själv har jag nämligen fått veta de bistraste av sanningar.
Att jag minsann inte är lika smal som jag varit tidigare, att jag har konstiga prickar i ansiktet och att jag inte alls ser så glad ut som jag brukar.
Nedslående saker i sig, men sagda med en sådan ärlighet och total avsaknad av elakhet att jag tagit det till mig och fått något att fundera över.
Med samma sanningsenlighet har jag också fått höra de mest fantastiska saker, som landat så rätt i tid och i tajming.
Ord och meningar som lagt sig runt mitt hjärta som bomull, sagda av människor yngre än mig själv.
Så när han står framför mig i skolkorridoren hajar jag till. Han har den där uppsynen som får även den mest hårdnackade att le.
Han plirar med ögonen och hans händer är på ett härligt sätt nedkörda i byxfickorna.
Jag kommer inte förbi honom. Vill inte heller komma förbi honom.
För den här unge mannen är en av de härligaste ungar jag någonsin träffat och varje gång han öppnat munnen har jag blivit så mycket klokare.
Du är illa ute. Han ler när han säger det och sedan säger han det igen.
”Du är illa ute, för biblioteket är inget för dig.” Sedan säger han inget mer, utan tar ett kliv åt sidan och fortsätter att klä på sig sin jacka och sin mössa. Han visslar en liten trudelutt och så släntrar han ut på rast.
Varje gång han öppnat munnen har jag nämligen blivit så mycket klokare.
Kvar står jag och mina tankar. Det är oktober och jag vet inte då att en rätt lång vinter väntar på mig runt hörnet.
Men när våren till slut kommer inser jag att han visste vad han pratade om.
Jag var faktiskt illa ute, eftersom jag var helt fel på det ställe som jag trodde var helt rätt.
Så när sommaren kommer och jag loggar ut på biblioteket för allra sista gången tänker jag att det var konstigt att jag ens tvivlade.
Barn brukar ju sitta inne med sanningen och så även den här gången.
Sofie Hedman