Jag springer mellan bilar, jag springer och hoppar på tunnelbanan i sista sekunden. Jazz spelas i ett hörn av gatan och hätsk rapp i ett annat. Stadens puls är omtumlande. Jag trodde aldrig jag skulle sakna Norrlands natur och friska luft så mycket. Efter en lång månad hemifrån så vaknar jag upp till en ledig söndag.
Jag tittar in i ett par bruna rådjursögon och föreslår en tripp till Camden. Dessa ögon tvekar inte. Plötsligt äter vi stekburgare vid kanalen under den vackra bron. Stället påminner mig lite om Venedig. 30 minuter senare befinner vi oss i Hampstead Heath. Luften är annorlunda här.
Träden är enorma, hela området är grönt, hästarna förs in i en cirkus och hundarna badar fritt i en sjö. Nu känns det nästan som hemma. Längst uppe på kullen sitter många i harmoni. Jag hör skratt, fem olika språk och några hundar som skäller lekfullt med viftande svansar. Utsikten från Hampstead Heath får mig att dra efter ett djupt andetag. Just där kunde jag se hela London och i horisonten en sol som börjat lägga sig lite. Luften är rå men frisk. Jag andas på riktigt för första gången på en månad. Jag känner mig hemma men nedanför kullen väntar det verkliga livet igen. Men på kullen fanns ingen brådska. Ett minne rikare. Fuktiga läppar mot min svala kind. Jag insåg att jag hittat något så mycket mer än vägen till mina drömmar i kära London. Den fjärde oktober, efter flera veckor av hårt arbete, tog jag mig tid att verkligen se mig omkring.
Och på toppen av Hampstead Heath, långt ifrån storstadens bländande gatuljus, förstod jag äntligen meningen av det engelska ordet jag aldrig funnit någon svensk översättning till, Serendipity - att hitta något vackert utan att leta efter det. Och nog allt blev Hampstead Heaths omtalande utsikt allt suddigare i jämförelse med de där bruna rådjursögonen.
Jasmine Said
Utsikten från Hampstead Heath får mig att dra efter ett djupt andetag.