Sambon håller upp en bit av lammet och frågar.
”Hur gör jag med den här biten?”
Jag svarar: ”Vrid på den lite. Nej, du måste hålla upp den i ljuset så jag ser bättre! Jaha, du det där är ju lammsadeln. Ingenting, den fryser vi in precis som den är. Den blir jättegod att bryna på och sedan steka hel i ugnen till påsken. ”
Nu kanske ni tror att detta är ett samtal som vi gemensamt fört kring vårt köksbord? Hur vi bäst ska ta hand om det grovstyckade lamm som levererats hem till vår dörr?
Ämnet är helt rätt, ett lamm har levererats hem till oss - men jag är absolut inte hemma.
Bara sambon sitter hemma vid köksbordet denna eftermiddag.
Rustad till tänderna med knivar, fryspåsar, märketiketter och sin dator. Själv ligger jag utsträckt på sängen, 14 våningar upp på ett hotell mitt i Shanghai.
Och med hjälp av modern teknik försöker vi nu reda ut vad som är vad hemma i köttbaljan. Bit efter bit hålls upp, vrids och vänds, framför datorns lilla kamera. Lammsadel, bogar, stekar, grytbitar styckas och resten mals ner till köttfärs och försvinner sedan ut ur min bildskärm.
Jag säger högt till min sambo:
”Nu har det stänkt på kameran!”
Det här är måste vara det mest morbida Facetime samtal som vi hittills haft tillsammans.
Om nu kinesiska myndigheter bestämmer sig för att övervaka vad denna västerlänning har för sig på kvällarna så blir de nog överraskade. Men jag blir också glad över att med modern teknik kunna få vara en liten del av vardagsbestyren hemma, trots att jag befinner sig på andra sidan jordklotet.
Hur lyckades då min sambo, som aldrig någonsin tidigare hade styckat ett djur? Färs måste jag säga att bara kliva in och göra jobbet är värt en stor eloge.
Men faktum är att hon gjorde ett alldeles utomordentligt arbete, där påskens lammsadel blev höjdaren.
Mikael Karlsson
Måste vara det mest morbida Facetime-samtal vi haft.