Vi är några styckensom har för vana att hänga vid stängslet och glo varenda dag. Alltid händer det nå´t därnere gropen. Det är nya höghustider och ingen är väl så dum att de saknar en gammal grusplan. Hörnet Repslagargränd-Södra Järnvägsgatan blir sig aldrig likt igen. Å andra sidan har det aldrig någonsin varit det, sig likt alltså. Inte under de 30 år jag nästan dagligen traskat förbi stället i ur och skur.
Det är så lätt attglömma hur det var, men den spöklika träkåk som stod precis i hörnet, med fasaden kant i kant med trottoaren, den kommer jag ihåg fast alla andra tycks ha glömt den. Två våningar plus vind. Och visst var den väl blå? Grönaktig?
Hursomhelst så kan jag inte minnas att det bodde någon där i mitten av 80-talet. Huset gav alltid ett så övergivet intryck med svarta fönster både dag och natt.
Huset blev en vana.Till slut såg jag det inte alls. Ända tills den morgon i början av 1990-talet då det blev värsta chocken. Det hade brunnit på natten, återstod bara ett svartnat skal med tomma fönsterbågar. Det var fritt fram att titta in och längst bort i hörnet stod en kakelugn av den klassiskt runda vita sorten. Nu lika sotsvart som det utbrända rummet.
Ruinen stod kvarganska länge, men så en dag var den plötsligt borta och tomten förvandlades raskt till en grusplan. De glest parkerade bilarna var snabbt på plats. Med tiden började ogräs sticka upp lite här och där och längre bort i fonden syntes ena gaveln på en övergiven bilhall som fått stå och förfalla i decennier.
Jaså, har du redan glömt den. Så synd, det var annars en fin representant för den glada efterkrigstiden då bilhandlare och bensinmackar trängdes i stadskärnan. Det säger de som minns.
Om ett drygt årska det stå två hus här istället medan minnet av grusplanen bleknar bort.
"Så här har det ju alltid sett ut" kommer de ännu inte födda att tänka när de cyklar förbi.
Byggropen kommer inte heller att lämna några större minnesspår efter sig, trots att den just nu dominerar omgivningen totalt. Hål är fascinerande. Vi vill veta vad som finns under ytan - tänk om ett grinande kranium skulle kika fram därnere mellan vattenpölarna.
När gropen väl är borta, då kommer vi bara att se det som är ovan jord.
Med tiden kommer vi inte att se det heller.
Sådan är vanans makt.