Foto: TT/Bildmontage.
När jag var gravid med min dotter visste jag, som många andra förstagångsföräldrar, ingenting om barn. Därför läste jag väldigt mycket och slutligen föll alla bitarna på plats. Jag kände mig trygg inför att bli förälder. På internet gick det att lära sig hur ofta blöjor skulle bytas, vilka mattider som var rimliga, hur dygnsrytmen borde se ut och vilka kläder som passade till vilka årstider.
Jag förstod att det skulle göra ont att föda barn. Det hade andra mammor berättat för mig. När de riktiga värkarna kom blev jag chockad. Hur kunde vården tillåta en sådan smärta? Var det ens möjligt att ha så ont? Hur kunde mammor vilja föda flera barn? Sedan föddes hon och 3710 gram lycka lades i min famn. Tillsammans med ett ton oro.
Plötsligt hade ord som ”ansvar” fått en innebörd.
Jag önskar att mödravården haft mer kunskap om föräldrar med synnedsättning så att även jag fått känna mig som en förstagångsförälder.
Istället fick jag försvara mig och själv ha alla svar. Jag fick gå med känslan att alltid bli synad lite mer än andra föräldrar, att alltid behöva vara lite bättre, att bevisa att jag hade samma förutsättningar att bli en lika bra mamma som alla andra. Sedan fanns det de som bara var nyfikna, som trodde på mig, och det var helt okej.
Jag ska inte sticka under stol med att det ibland kan vara extra krävande att vara förälder med en funktionsnedsättning, men det går och det finns lösningar på allt.
För ungefär en månad sedan var jag på ultraljud igen och kom på mig själv med att längta till nästa förlossning. Plötsligt hade jag glömt hur ont det gjorde och kom bara ihåg hur värt det var.
Till hösten kommer ett syskon och den här graviditeten slipper jag allt ifrågasättande och alla fördomar. Nu kan jag koncentrera mig på enbart glädjen i att bli förälder igen.
Johanna Vetander Wallmark
Jag önskar att mödravården haft mer kunskap om föräldrar med synnedsättning.