Hon gipsar hans hand och han grinar lite illa. Det är mörkt ute den här tisdagskvällen och de har frågat om han vill ha värktabletter, men han tackar nej. Det gör ju inte ont alls och fast timmen är sen där vi sitter på akutmottagningen så håller han modet uppe. När lindan åker på den nygipsade handen frågar han om han kan åka på den där cupen och spela innebandy ändå. Det är ju två och en halv vecka kvar, så visst borde han hinna? Jag säger nej och hon säger nej, gipset ska sitta på längre än så.
Då tappar han modet och jag ser tårarna i hans ögon. Att handen är skadad och gipsad och att lillfingret är blått spelar ingen roll. Att det kanske tar lite ont ändå är oviktigt, det som är viktigt är cupen som nu ser ut att gå förlorad. Att få avsluta säsongen tillsammans med lagkompisarna har han längtat så rackarns mycket efter och det känns surt för oss båda att en gipsad hand ska få stoppa honom.
Dagarna går och även om han inte måste är han på nästan alla träningar. Håller i klubban med ena handen, tittar på övningarna som de gör och skrattar med de där kompisarna som blir viktigare och viktigare. Härdar ut de där veckorna med gips och när datumet för cupen kommer packar han sin väska, tar sin klubba och åker ändå.
Han sms:ar lagets resultat och ringer glatt och berättar om segrarna och målen. Han står vid sidan av och är inte med på planen, men är ändå en del av laget. Lever cuplivet, sover på ett klassrumsgolv och äter lunch i en skolmatsal. Med obrukbar hand, men med ett leende på läpparna.
När gipset åker av är den viktigaste lärdomen att de där människorna som han flera gånger i veckan träffar på en innebandyplan och i ett omklädningsrum är viktigare än vad han trodde. Att de betyder så oerhört mycket och att laget faktiskt i de allra flesta fall är större än jaget.
Sofie Hedman
Han packar sin väska, tar sin klubba och åker ändå.