Anders Öfvergård, som har gått från en arg snickare till en snäll i tv-serien ”Anders knackar på”, är hemma hos skådespelerskan Eva Röse och hennes man Jacob Felländer.
Som vanligt är en del av hans uppgift i programmet att ge en del synpunkter på hur de medverkande har det hemma. När han kommer in i parets bostad kollar han genast in i deras städskåp samtidigt som han förklarar att ”det nog är en dammsugare här under någonstans”.
Allt är intryckt i en stor kaotisk hög. Toarullar blandas med diskhanddukar, påsar och flytpuffar. ”Varför finns det inga hyllor här”, undrar han vidare innan han tar tag i ena sopen med den tillhörande skyffeln och ut rasar ett gäng prylar.
”Jag hade klarat av att ha det så här i en kvart, inte längre”, konstaterar han.
Vi har själva klarat av att ha det så där i flera år. Eva Röses städskåp är en exakt kopia av vårt. Bara att vi har adderat ännu fler saker, som gammalt trälim, trasiga krukor och verktyg som istället borde hänga i garaget.
Det finns andra saker i livet att prioritera än att hålla allt i ordning.
Men vi mår inte dåligt för det. Eller hur är det nu det står i sinnesrobönen?
”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Du vet i vilken kategori städskåpet hör hemma. Vi väljer sinnesro.
Något som även Jacob Felländer är inne på då han förklarar att det finns andra saker i livet att prioritera än att hålla allt i ordning hemma. Särskilt om man har barn i huset.
Ord som jag bär med mig ända ner i källaren som rymmer cirka 800 procent för många saker.Gamla sneakers från 2002, en sladdhärva som vi inte använt på tio år och ärtor i frysen med bäst före datum oktober 2014.
På vägen upp kan jag ändå inte låta bli att tänka på att det nog hade varit skönt med ett besök av Anders Öfvergård, trots allt. Då hade vi kanske haft mod att förändra hur det ser ut där nere, och i städskåpet.
Men så länge accepterar vi det vi inte tycker att vi kan förändra.
Jonas Andersson