Jag skulle ta bilkörkortet direkt. Så tidigt som möjligt den morgonen jag fyllde 18. Typ klockan fem på morgonen om det var möjligt och en stor skara av mina kompisar hade precis samma inställning. Så var det förstås inte för alla. Vissa hade inget intresse alls eller tyckte att föräldrarna lika gärna kunde fortsätta att skjutsa dem genom livet. Andra var helt enkelt för rädda för att våga köra bil eller så fanns det inte pengar.
Hade min plånbok kunnat ge ifrån sig ljud hade den klagat högt. Jag själv valde att klaga på pluggandet istället eftersom att jag inte var speciellt intresserad av att memorera alla skyltar. Men jag hade mest ögonen öppna för fördelarna som kom i form av en merit på cv:et och friheten att kunna köra vart jag ville. Om jag på något sätt skulle få tag på en bil att köra vart jag än önskade förstås.
Till slut tog jag i alla fall körkortet, men det var inte lika lätt och smärtfritt som jag hade trott från början. Även om det är många år kvar tills min nioåriga lillasyster kan ta bilkörkort så har hon redan nu sagt att hon ska ta det direkt. Enligt henne kommer det inte att vara något problem, då hon ser sig själv som ett proffs. ”Det är bara att trycka gasen i botten! Fast ibland kan man kanske trycka lite, lite mindre. Sen så är jag bra på att styra. Jag vet typ alltid när vi ska svänga med bilen.”
Jag tog aldrig körkortet klockan fem på morgonen den dagen jag fyllde 18. Jag tog det inte ens samma dag. Men det berodde till största delen på att jag inte var i Sverige när det väl var dags. Jag insåg helt enkelt att det inte skulle spela så stor roll om jag tog körkortet på min födelsedag eller några månader senare. Köra skulle jag ändå hinna göra, om jag bara ville.
Lina A Andersson
Jag bra på att styra. Jag vet typ alltid när vi ska svänga med bilen.