Jag lever på gamla meriter. ”Du är ju en sådan där som tränar”, säger kollegorna
Nja, sanning med modifikation. Ja, jag leder ett pass/vecka och med lite tur och flyt kan jag få till någon slags träningsaktivitet vid sidan av passet. Och javisst, för två år sedan var jag ute och sprang en del - för två år sedan!
På sista tiden har jag irriterat mig på träningskonton på sociala medier. Jag har varit restriktiv med att ”gilla” kompisars träningsinsatser. Fy bubblan. Av ren avundsjuka alltså.
Jag var vältränade morsan med ork och energi och nu, ja nu är fokus på annat. Jag brukade kunna glädje och hitta energi och inspiration i kompisars träningsglädje, men nu jämför jag dem med mina egna tillkortakommanden. Obehagligt, o-charmigt och oattraktivt, jag vet.
Det är inte lätt att tillfredsställa två dopamin-junkies med fyra barn. Det är oerhört lätt att falla ner i djupa, självömkande bitterhål och att anklaga varandra och omvärlden för att ens egna behov av endorfinnivåer inte uppnås. Och detta trots att vi är två förståndiga människor som mycket väl vet att det endast är jag själv som kan ansvara för mitt eget välbefinnande.
Efter ett rensande meningsutbyte tror jag att vi ska kunna hitta en balans igen, maken och jag. Barnen och familjen i fokus, javisst, men med tydliga tider för det egna välbefinnandet. Att helt och fullt sätta sin egen tillvaro på paus till förmån för någon annan kan knäcka vilken stabil tillvaro som helst och en knäckt tillvaro ställer inte barnen och familjen i fokus. Så mycket vet jag!
Så. Kommer jag att kunna glädjas åt andras framgångar på det fysiska planet i sommar? Jag hoppas det, men vill kunna glädjas åt mina egna framgångar i första hand. Gamla meriter i all ära, men nu längtar jag efter dagsfärska endorfindepåer och dopaminkickar, både för maken och för mig.
Linda Olsson
Längtar efterdagsfärska endorfin-depåer och dopamin-kickar.