Jag vet inte hur, men på något oförklarligt vis har det tyvärr blivit så att ett gemensamt tema i många av mina krönikor är att hänga ut min kära pappa. Men så kommer det inte vara i denna krönika, nej idag tänkte jag hänga ut mig själv.
Min berättelse har mina föräldrar tydligen förträngt, för de tror sig inte minnas att den någonsin hänt, men jag vet bättre. Jag lever fortfarande i vågor av skam över händelserna.
Jag var ungefär nio år gammal och det hetaste bland mina kompisar var sparkcyklar, eller kickbikes om du vill
Jag och mina kompisar körde sparkcyklar mest hela tiden. Jag minns inte varför, men jag hade tagit bort bromsen på min. Den som sitter på bakhjulet, och det visade sig att det skulle bita mig i röven, bokstavligt talat.
En dag skulle vi åka i den brantaste backen vi kände till, den ökända bussbacken. Jag tog sats som aldrig förr. Det gick så snabbt att jag hade tårar i ögonen, t-shirten fladdrade vilt runt omkring mig.
Det gick nästan för fort. Så jag försökte sätta mig ner på sparkcykeln för mer stabilitet.
Det jag inte tänkte på när jag skulle sätta mig ner var att jag tagit bort bromsen på bakhjulet. Så när jag satte mig ner började det bränna som bara den i baken.
Jag hann inte ta reda på vad det var som brände innan jag kraschade. Lyckligtvis gjorde det inte så ont så jag var fort uppe på benen, och då började det som hänt sakta sjunka in.
Jag hade åkt så fort att bakhjulet hade bränt ett stort hål i mina jeans-shorts, och efter det gett sig på mina kalsonger, som nu var inlindade säkert 13 varv i hjulet.
Desperat började jag rycka i sparkcykeln och till mina kompisars stora nöje, men den gick inte att rubba utan att ta av sig både shorts och underkläder.
Så jag var tvungen att bita i det sura äpplet och vagga hela vägen hem med en sparkcykeln hängandes ut från ett stort hål i bakdelen på mina shorts.
William Johansson
Det gick så snabbt att jag hade tårar i ögonen ocht-shirten fladdrade vilt.