Drottninggatan. En plats i vår huvudstad där många satt sina fötter. En självklar gata att besöka när vi reser till Stockholm.
Jag har gjort det. Gått gatan fram, arm i arm med min bästa vän, ivrigt pladdrande, förväntansfull inför helgens äventyr. Jag har ryckts med i storstadspulsen, sick-sackat mig fram mellan skyndande människor, känt lukten av all världens mat och njutit av att vara i Sveriges mittpunkt.
Men plötsligt händer det. Det som inte får hända. Vardagen och tryggheten slås sönder på några sekunder och hela landet skakas av en nyhet. Någon har kört med en lastbil och dödat flera människor. Fler är skadade och ligger på sjukhus. Skräcken infinner sig. Vem körde lastbilen? Var är han nu? Kommer det att hända igen?
I media börjar det dyka upp historier om hur människor hjälper varandra. De öppnar sina hem, de bjuder på mat och erbjuder skjuts. Plötsligt är Stockholm inte den kalla stad som den ofta kallas. En kvinna som brukar sitta och tigga på Drottninggatan blev förvånad när inte alla sprang förbi, utan hjälpte henne i trygghet.
I krissituationen värdesattes alla människor lika högt. Plötsligt öppnade människorna sina ögon, såg sina medmänniskor och trots skräcken valde de att hjälpa, istället för att fly. Det gör mig varm i hjärtat. Det ger mig hopp för mänskligheten.
Samtidigt blir kontrasten mellan vänlighet och grymhet så tydlig. Att någon skulle vilja ta livet av oskyldiga människor är svårt för mig att förstå. Attentat sker i världen hela tiden, men det blir extra tydligt när det drabbar vårt eget land. Vi kan inte stänga av tv:n eller lägga bort tidningen, för det som skett har tagit sig enda in i vår egen verklighet.
Jag sänder mina tankar till offren och deras anhöriga. Det finns inte ord nog för att beskriva den smärta de nu tvingas bära. Det som inträffat är så orättvist och fruktansvärt.
Det borde aldrig ha hänt.
Johanna Vetander Wallmark
Plötsligtöppnade de sina ögonoch såg sina medmänniskor