Hon fick betala ett högt pris. Ett skyhögt pris för den destruktiva relation hon hamnade i - Priset hon fick betala blev ett liv i katastrofalt lidande som sedan slutade i en för tidig död.
Det är Josefin Nilsson jag pratar om. Som vi känner henne - den livsglada gotlänningen i sångkvartetten Ainbusk. Jag såg den omtalade dokumentärfilmen "Älska mig för den jag är" förra veckan. En fin film som handlade om hur sångerskan Josefin Nilsson var som person och i sitt yrkesliv, men som rymde en dunkel del som tidigare varit relativt okänd för den stora massan. Sångerskan blev grovt misshandlad både fysiskt och psykiskt av sin tidigare man, vilket för henne medförde ett liv i terror och smärta och i en förlängningen en för tidig död.
Dokumentären lämnade mig med en ovanligt stark obehagskänsla. Jag har sett skakande dokumentärer förr, men just denna fastnade extra och gick inte lika lätt att skaka av. Ju mer jag tänker på det hon utsattes för, desto mer vrider det sig runt i magen. Jag ser framför mig hur den här mannen bit för bit plockade bort allt det som var Josefin Nilsson, tills det till slut bara fanns en skugga kvar av henne.
"Vad som är viktigt att belysa är hur den här typen av relationer påverkar offret för resten av livet!"
Hennes straff för att ha blivit förälskad i fel man blev livslångt. Vad fick mannen för straff? Tre månader i fängelse, ett straff som Hovrätten sedan mildrade till ett villkorligt fängelsestraff. Jag ser det straffet som ett hån mot Josefin Nilsson och hennes värde som människa. Hur kan någon tycka att det är ett rättvist straff? Och än värre, hur kan människor försvara den här mannen?
Något jag märker allt oftare är hur offer, förutom det lidande de redan blivit utsatta för, ofta får utstå ett dubbelt lidande i och med så kallad "victim-blaming". Offer för sådana här brott, som ofta efter många om och men, vågar stå upp för det denne utsatts för och prata om det, får då även utstå allmänhetens straff. Bli ifrågasatta; "Varför lämnade du inte den här mannen direkt?" eller "Hur kunde du låta honom misshandla dig?" kan vara vanliga frågor som vittnar om allmänhetens okunskap kring problematiken i destruktiva förhållanden. Hur kan så ofta fokus direkt hamna på den utsatte och hur denne betedde sig i situationen?
Det krävs att vi alla vågar öppna ögonen och se vad som pågår runt omkring oss, och framförallt vågar agera, att vi vågar stå upp för offren och mot förövaren, samt att vi kräver bättre lagstiftning och hårdare straff för de här brotten.
Vad som är viktigt att belysa är hur den här typen av relationer påverkar offret för resten av livet! Jag gråter för det liv Josefin Nilsson gick miste om.